Ingen Anja Pärson här inte!

I helgen var jag, min lilla syster, hennes pojkvän samt några kompisar till henne på en liten skidutflykt till Romme. Pojken min åkte på magsjuka på kvällen så han kunde inte hänga med *tråkigt*
Syrran hade nämligen fått för sig att hon skulle lära mig att åka skidor. Hehe, kan man lära gamla hundar att sitta?
Jag har nämligen inte stått på ett par skidor sen jag va...*räknar* 12 kanske, och då kunde jag inte ens åka skidor. Pappa ville inte lägga ut pengar på ett liftkort så vi fick gå upp i backen, lille syrran och jag. Jag hade fått låna store syrrans pjäxor som gick upp till knäna. Vilken syn! Man gick som en robot upp i backen, ramlade jag så stod jag upp fortfarande, tack vare pjäxorna. Väl uppe i halva barnbacken var det dags att sätta på sig de på tok för långa skidorna och svischa ner för backen, hade man ju önskat iaf. Nepp, det blev att åka på ändan ändå ner och förudmjukas av små barn som svishade förbi en. Såndana barn måste ha fötts med ett par skidor på sig! Jag gav upp och det blev pulka backen för min del.
Ja, det var min otroligt långa skidkarriär innan lördagens bravader.

Inför lördagen hade man inhandlat diverse prylar som man bara måste ha, hihi, min tankegång var denna, "Kan man inte åka snyggt i backen kanske man kan se snygg och cool ut iaf =D" Väl framme i Romme bär det iväg till uthyrningen. Pjäxorna satt rätt ok, ja så skönt som ett par pjäxor kan sitta.
Upp i backen, jätte nervös på hur jag ska ta mig av sittliften. Tro mig jag hade målat upp värsta senariot alá Stig Helmer på hur det skulle se ut när jag tog mig av liften. Det gick rätt bra...so far so good.
Första åket blev det många vurpor. Men det ska väl höra till. Min kära syster och pojkvän tog tålmodigt hand om mig längs hela backen, från toppen och ner. Vilka bra lärare jag hade! Jag som ibland kan har en rätt kort stubin (den sidan kommer inte fram så ofta som tur är) svor på alla möjliga språk när jag ramla omkull i backen. Min syster har ängels tålamod vad gäller mig vid sånna tillfällen.
Ja, vips som det var så hade man klarat ett åk. Dags för att ta i tu med nästa.
Samma nervositet kom som vanligt i liften. Väl uppe så lyckas jag ta med syrran i fallet precis när vi fattat mark på toppen av berget. Vi ligger i en hög nästan precis framför liften...Ska man ramla så ska man ha med någon i fallet!!!
Detta åk gick betydligt bättre, jo man kanske kände sig som Anja Pärsson då det gick bra, ja, tills man ramla iaf.
Tredje åket, syrran har bestämde sig för att ta en röd backe, jag vägrade så jag fortsatte i samma gröna backe som de andra två åken. Syrrans pojkvänn hängde med mig, så jag slapp åka själv och ifall det skulle hända nått och tur var väl det.
Efter ett fall och stundtals bra skidåkning så åker jag på en rikig prakt vurpa. Slår i huvudet rejält (vaddå hjälm, kan man behöva ha det???) och det svartnar för ögonen. Vaknar till efter nån sekund och känner världens huvudvärk. Illamående! Jippi, hjärnskakning tänkte jag!!! Lyckades iaf ta mig ner på egen hand och tog det därefter det väldigt lugnt!

I går skulle man ha varit på mässa tillsammans med Mamma, men huvudet sa nej, och resten av kroppen också. Gissa vilken del förutom huvudet jag hade ont i?
RUMPAN,!!! ja, den e väl både gul och blå vid det här laget, har inte rikigt vågat titta *asg* Det va ju den delen av kroppen som fick ta styrk när man ramla, vilken tur att man inte har en tanig rumpa!
Ja, så nu sitter jag här, nyss hemkommen från doktorn och med ett besked om att jag har en lätt hjärnskakning. Rekommendationer om att ta det lugnt fast ändå röra på mig.

Attans, jag får nog hoppa över att headbanga i dag. Typiskt...

Over and out från Enköpings egna Anja Pärsson...
( Dagens lärdom: Använda hjälm när nästa gång jag ska åka skidor. det blir så himla jobbigt för knoppen annars)